nam är en bekräftande partikel och ipse-, -a, -um kan vara ett demonstrativt pronomen men också ett substantiv eller adjektiv med innebörden ”själv, i egen person”

Och då bör Nam et ipsa scientia potestas es utläsas som att kunskap i sig själv är makt. Och det är ju sant nog.

Tanken med denna min webbnärvaro är att den ska ge uttryck för alla mina professionella kvalitéer och även en känsla av mig som person, utan att för den skull bli privat för det vill jag inte alls. Den ska vara stilren, enkel, lättnavigerad, se proffsig ut (får absolut inte vara tafflig i utformningen, amateur night går av stapeln någon annanstans) och vara allmänt tilltalande för vem vill läsa ännu en trist sida?

Där ska finnas ett helt vanligt cv att tillgå för den som helst läser ett sådant. Men man ska också kunna välja vilka delar av innehållet som man vill ta del av. Besökaren ska alltså själv kunna välja vad hon vill ta del av och i vilken ordning men jag har inte bestämt mig för om jag vill att det ska vara så mycket mer interaktivt än så länge. Det überflashiga lämnar jag nog därhän. Grundtanken är trots allt att möjliga arbetsgivare/uppdragsgivare ska tycka att jag är intressant och de ska komma ihåg budskapet, mig, inte de finurliga effekterna.

Tågtrafik och elljus som medier har haft en genomgripande effekt på våra västliga samhällen säger McLuhan. För mitt svenskspråkiga öra låter medier som tidningar, radio och tv men Marshall har tydligtvis en bredare syn på saken. Han använder bland annat just det elektriska ljuset som ett upplysande exempel. Och det är inte bara putslustigt utan gör faktiskt att jag förstår, ok mindre hybrisindränkt: tror att jag förstår, lite bättre. Det spelar ingen roll om ljuset lyser upp Gammliavallen eller en operationssal, varken fotbollsmatchen eller hjärtoperationen hade kunnat genomföras utan det elektriska ljuset. Så om jag förstår McLuhan så är den riktigt stora förändringen att vi överhuvudtaget kan göra saker i det elektriska ljusets sken inte att Umedamerna spelar eller att doktor Hellström räddar liv.
Marshall McLuhans artikel The Medium is the Message hämtar sitt innehåll från samma författares bok Understanding Media: The Extensions of Man. Jag nämner titeln eftersom människans ”förlängningar” verkar vara av helt central betydelse. Alla våra teknologiska uppfinningar kan, enligt McLuhan, ses som förlängningar av våra kroppar: bilen är en förlängning av foten, skrift en förlängning av tanken. Dessa förlängningar av våra kroppar förändrar sedan i sin tur vårt sätt att se på världen i sin helhet.
McLuhan anför till exempel att det aldrig var möjligt för Alexis de Tocqueville att skriva om England och engelsmännen på samma sätt som han gjorde om Frankrike och USA eftersom det engelska samhället inte var genomdränkt av den skriftliga principen på samma sätt som exempelvis Frankrike var. I och med denna skriftspråklighet hade Frankrike unifierats och samordnats på ett sätt som var helt främmande för engelsmännen som, fortfarande enligt McLuhan, var kvar mycket mer i en medeltida berättartradition. Är det därför engelsmännen fortfarande tycker att utanpåliggande rör är en klipsk idé? Och vad får våra nutida medier för följder, hur påverkas hela våra synsätt av alla de kroppsförlängande uppfinningar som vi tillgodogör oss? Tåg och radio, internet och rymdfärder. Det är väl med det som med så mycket annat, framtiden får utvisa vilka de egentliga följderna var men det tål att tänkas på redan nu.

Mitt kvardröjande intryck blir att världen har förändrats och att Nunberg inte finner det vara till det bättre. Men den bild av en informationsålder med rötterna i tryckt text som han tecknar ger intryck av att ha varit en mer styrd, nästan diktatorisk tidsålder. Nätet av idag ger en mycket blandad informationsfångst: tillförlitlig, otillförlitlig, högklassigt vetenskaplig och banalt ovederhäftig ”information”. Inget går att ta för givet, allt ska dubbelkollas eller helst trippelkollas. Och det ger i sin tur upphov till nya generationer medborgare som inte okritiskt godtar ”information” utan att undersöka fler källor. Det må vara slutet för ”informationsåldern” men det är samtidigt ett lyft för demokratin och förhoppningsvis vetenskapen också. Men det är säkert också en överskattning av hur mycket framtiden kommer att skilja sig från nutiden för plus ça change, plus c’est la même chose eller hur?

Jag behöver väl knappast säga att detta inte är en värld som är direkt välbekant för mig? Det som kändes mest hemtamt idag var korpusar och konkordanser och det gled vi över rätt snabbt. Jag har inte jobbat så väldigt mycket med korpusar tidigare heller men de känns som användbara verktyg som kan komma till användning exempelvis när man får frågor om det heter si eller så? Om det då inte finns uttalade grammatiska skäl för det ena eller det andra alternativet är det väl inte så tokigt att kika på hur språkbruket ser ut i praktiken.

Sammanfattningen av dagen blir rimligen: Still confused and only on an ever so slightly higher level.